När konungarnas konung Jamshid lärde folk krigskonsten, väävkonsten, jordbruket, läskonsten, byggarkonsten, läkekonsten, sjöfarten, konsten att smedja järn och alla andra konsterna reste han sig på sin praktiga tron och firade sina lysande framgångar. Kungar och hövdingar från hela världen kom till hans hov med hyllning och gåvor och deltog i festligheten. Man kallade dagen för ”nouruz”, den nya dagen. Sedan dess har stora kungar firat denna dag med dryckeslag och musik varje ny år. Denna sköna dag är ett arv av dessa stora kungar. Så här berättar Irans nationala epos, Shahnameh (Konungaboken), om nouruz, det iranska nyårsfirandet.
Nouruz är en zoroasteriansk sed. Zoroasterianismen var statsreligionen i Iran fram till arabernas erövring under mitten av 600-talet. Profeten Zarathustra var grundare av denna religion. Den högsta gudomen i hans lära var Ahura Mazda, den vise herren. Zarathustra sjöng sina sånger i hans ära. En del av dessa sånger är bevarade i den iranska urkunden, Avesta. De handlar om motsättningen mellan gott och ont, ljus och mörker. För Zarathustra var människor inte delade i klasser eller raser, utan de var antingen anhängare av asha, den goda ordningen eller, drug, fattigdom, lögn.
Den fria viljan har en central plats i Zarathustras lära. Uppdelning i goda och onda har inte kommit till genom att vissa skapats goda och andra onda, utan det beror på deras val. I zoroastrianismen kämpar två gudar eller principer mot varandra. Ahura Mazda (Hormuzd) står för godheten och ondskans gud eller princip är Ahriman (Angra Mainyu). Till sin hjälp har Ahura Mazda änglarna. Ahriman får hjälp av onda andar. Genom sina handlingar, tankar och ord tar människorna ställning i denna kamp. Att skapa fest och glädje räknas bland de högsta goda gärningarna.
Nouruz är som en delseger i den ständigt pågående kampen mellan mörker och ljus. Den sammanfaller med våren. I den iranska föreställningsvärlden är våren kärlekens och glädjens säsong. Då är vintermörkrets tröghet över, den ljusa säsongen börjar och naturen får nytt liv. Människan måste också instämma med denna kosmiska glädje och fira vårens ankomst.
Nyårsfirandet i Iran består av en rad sammanhängande fester. Man förbereder vårens ankomst noggrant. Först städar man. Alla tecken och sedimenten från vintern måste bort. Huset ska vara rent för vårens ankomst. Tron på änglar härstammar egentligen från zoroasterianismen. Man trodde att änglar med vårens ankomst stiger ner och välsignar jordelivet. Man tände eld på hustaken för att de skulle hitta rätt hem och välsigna det. Nuförtiden tände man eld på öppna platser. Man hoppar över elden och sjunger ”ta min blekhet och ge mig din rodnad”. Man tror att man därmed blir av med vinterkylans tröghet och får eldens värme och friskhet. Denna ceremoni äger rum onsdagen före nyårsaftonen och kallas för ”chaharshanbe suri”, den röda onsdagen. Elden betraktades som helig i zoroasterianismen. Man byggde eldaltare, där den eviga elden brann natt och dag. Mager, zoroastrianismens präster, vaktade elden.
Till nouruz brukar man duka en special matduk, eller bord kallat haftsin och laga speciella rätter. Nouruz- bordet ska innehålla minst sju saker som börjar med bokstaven sin (persiska namnet för bokstaven ”s” därav namnet haftsin). Var och en av dessa saker symboliserar ett fenomen. Sir (vitlök) är symbolen för läkekonsten, senjed (viloliv) symbolen för kärleken (man trodde att doften av vildolivsblommor stimulerar erotiska känslor hos män och kvinnor), sekke (mynt) symbolen för rikedom och samanu (vetegroddspastej) symbolen för växtlighet. Serke (vinäger), som man tror ersatt vinet efter det islamiska förbudet, sib (äpple), sabze (grodda frö) tillhör också haftsin.
Hela familjen samlas kring haftsin och inväntar det nya ärets ankomst. Vid klockslaget för nyåret omfamnar man varandra och gratulerar nyåret. Nyårsfirandet avslutas med trettondagsaftonen efter nouruz. Denna dag tillbringar man utomhus. Man tar med sig de grodda frön ute till naturen.
